Var är mamsen?

Idag när jag skulle lämna kidsen på dagiset så började Joel gråta lite (första gången under hela inskolningsperioden) så jag vände snabbt ryggen till och nästan halvsprang bort mot grinden. Kunde dock inte hålla mig från att titta bakåt och såg då att lillkillen sträckte ut sina armar och vevade mot mig samtidigt som han snyftade. Trodde att det skulle kännas värre (har ju förberett mig för det värsta tänkbara scenariot dvs att båda kidsen bryter ihop) och det är klart att det kändes lite i hjärtat, men samtidigt känner vi oss trygga med fröknarna och vet att gullungarna har det jättebra. När jag sedan hämtade twinsen så berättade en av fröknarna att Joel hade sprungit bort till grinden två gånger för att kolla efter mig, men sedan hade han börjat leka med de andra barnen och så var det bortglömt. Tur att barn glömmer snabbt och är så anpassningsbara. Så här glada var J&J när jag hämtade dem och vi gick till lilla lekparken och njöt av det härliga höstvädret!